Uppdatering om nuläget

Tusen tack till alla blodgivare. I förrgår fick jag två påsar och nu är jag betydligt piggare. Min kropp har tyvärr inte klarat av att återhämta sig efter operationen då min benmärg, som bildar blod, är så full av cancer. Idag är jag bara så tacksam att det finns allt möjligt för att ändå se till att jag håller mig på benen. För det gör jag.

Häromdagen jämrade sig Tomas lite smått över min enorma intensitet och mumlade något om att jag borde ta det lite lugnt. Men jag har så många roliga husprojekt på gång, inredning! Och innan inredningsidéerna kan materialiseras måste det rensas. Jag har hunnit med så mycket som jag aldrig tidigare hittat tid till för att göra, men nu har jag möjlighet och det är så mycket kreativitet som vill komma till ytan. 

I måndags råkade jag springa på några klasskamrater från min läkarutbildning (som jag nu är sjukskriven från). Och oj så sugen jag blev att följa med dem till deras superintressanta föreläsning om ett av mina favoritämnen, diabetes. Jag kände mig så himla sugen att återvända där och då. Det är en otrolig utbildning och min klass är bara helt underbar. Så, mitt mål är nu att bli bättre för att sedan kunna fortsätta utbildningen efter jul igen. Tusan vad härligt det skulle vara. Min dröm.

Ovan: Aldrig ett bättre blommår i min trädgård. Hästen Jack som vi båda älskar. Långa härliga promenader med lilla Mia. Tältnatt med sovsäck i trädgården... Tomas var ju tvungen att krypa in ett tag i sovsäcken även dagtid (hans tre viktigaste saker i livet: Familjen, mat och sömn). 

Ovan: Ett mycket kärt besök från Yiling, Kina, Prof. Wong, hans helande händer och årtionden av kunskap. Han fick mig att må så otroligt bra! Påverkade så tydligt alla svåra biverkningar från Xeloda samt smärtlindring. Jag tror helhjärtat på TCM. De kom för att titta till de patienter som fanns under deras vård under året, träffa svenskar med olika problem för att se de största skillnader som finns fysiskt sett mellan oss och dem. De kom till mycket intressanta slutsatser, läs på Ira Wongs hemsida på Facebook. 

Ett annat mycket kärt besök, ovan: Jeanette med hennes fina familj. Hon kämpar också hårt på alla sätt och vis för tid. J-a cancer!!

Låt oss hoppas att de fyrklöver jag i år hittat, och satt bakom plastskalet på mobilen min, ska ge mig tur i år. 

Xeloda har gett mig tidiga biverkningar tyvärr. De är fortfarande uthärdliga, men jag har dagar då kroppen inte alls känns bra. Illamående och värk är nog så tufft, men inte så att jag inte står ut, för jag måste försöka ge den här medicinen en chans. Däremot gick det fort för mig att läka efter operationen (förutom blodsituationen), bara efter ca fyra veckor kändes det bra att belasta mitt ben igen. Jag tackar TCM för det, och ER ALLA för att jag fick ta mig till Kina. Dr Liu var tydlig då han sade till mig att det medicinerna (som jag tack vare er tar dagligen) huvudsakligen gör är att ta hand om mina friska celler. Och det kändes som ett tydligt bevis när mina sår efter en så stor operation läkte så fort. Det är förmodligen även dem och andra alternativa som ger mig sådan energi. Självklart spelar min stora livslust, kreativitet och eviga nyfikenhet en stor roll även det, men det jag ger mina friska celler för att klara av den stora cancerpåfrestningen och nu även det jobbiga Xeloda, ja, det är lika viktigt tror jag. Jag tänker aldrig ge upp, aldrig sluta hoppas att mitt liv får bli långt. Att jag får fortsätta finnas i livets stora fest och få finnas för mina underbara små barn, som redan nu börjat trotsa och grubbla. Låt mig få finnas för dem. Hoppas!! 

Här, ovan bild, sover min son och lilla Mia med mig. Jag har ett så stort behov av deras närhet. Antingen Carmen eller Enrique.. eller båda! Jag behöver dem för att känna kraft och mod. Tomas får inte plats ha ha!!! Men han lika viktig så klart. Mitt största fokus är dem nu.

Jag har så dåligt samvete ibland, jag är så otillgänglig för alla. Jag trodde verkligen att jag skulle bli en superbloggare nu när jag kan fylla mina dagar med vad som helst. Men icket! Alla mina hemmaprojekt, min ökade uppmärksamhet på barnen och enorma skärmtrötthet från år och timmar framför dator och mobil har gjort att min dator numera ligger bortglömd i en garderob och mobilen är sparsamt använd och för det mesta inte inom hör- eller synfältet. Det är en skön vila från allt jag haft för mycket av för att istället släppa fram allt bortträngt och kreativt. Det är hur visan går just nu.

Men jag tänker ofta på er! Så många timmar jag spenderat med "er", läst era inlägg på ffa Facebook men även instagram och känt mig nära bekant med era liv och omvärld, era tankar och värderingar. Ja, det blir som att jag saknar er nu. Men jag tänker att jag behöver den här tiden. Jag låter mitt hjärta leda min väg och dagen då lusten att skriva kommer fram, ja, då har jag mycket att se fram emot.

Jag har så mycket att tacka er för, ja, ord kommer aldrig räcka för att beskriva hur enormt ni har påverkat mitt liv till det bättre. Hur ni hjälpt mig komma på fötter om och om igen. Hur ni gett mig hopp och så mycket tro på möjligheter. Jag är er evigt tacksam.

Tack för att ni finns!!!