Jag ska kämpa!
"Nine times down, ten times up" /osäker vem, men orden har haft stor betydelse i mitt liv.
Hej alla blogg- och fb-vänner. Ni kanske undrar hur det går. Som ni kanske märker är jag inte bäst i världen på uppdateringar. Saken är den att jag alltid har hatat datorer, men samtidigt vill jag ju berätta och prata om allt möjligt. Men hellre verbalt än med ett tangentbord.
Ert stöd och kärlek har gjort att allt känns möjligt igen. När våren nu tinar fram av solens strålar så återvänder också hoppet. Men det är helt klart mer svajigt än tidigare.
Jag har smärtor och även om det för det mesta inte är överkomligt så vill jag ändå inte höja morfindosen. Det känns som att jag "höjer ribban" för vad jag tillåter cancern att ta av mig. Som att jag överlåter dessa kroppsdelar till den, kroppsdelar som jag tänker ta tillbaka. Märkligt kan tyckas, men det är så jag bäst kan sätta ord på vad jag känner. Det är en kamp mellan mig och min sjukdom, en kamp som gör ont och en smärta som ibland driver mig till vansinne, men också framåt.
Är cancern jag? Kan jag kalla den "det"? Är inte cancern mina egna celler som bara hamnat i ett genetiskt kaos? Kanske borde jag inte se det som en kamp utan bara som att "jag" är sårad och behöver få läka, vila, komma i balans. Svåra frågor. Men saken är klar att de dagar jag "vilar" från min strid mot "det" så kommer direkt tankar kring döden, hur lätt det är att ge upp, låta smärtan ta över och sova bort tiden. Ja, man kan kalla det för att jag blir lätt deprimerad. Jag vill verkligen vara kvar, här med er, med mina barn. Så med eller utan smärta så väljer jag stridsyxan, för en strid som få lyckas med, med oddsen emot mig, kämpar jag för något bättre, något evigt.
Min mentala vilja har alltid varit stark. Nästan för stark, den kan lätt bli destruktiv. Jag går på dopamin och inte oxytoxin säger min mamma. Ja, det där hormonet som ger "kickar" då ett hårt jobb är avklarat, i motsatts till att njuta av "lättja". Jag kan bara tillåta mig själv att duscha när kroppen jobbat hårt eller jag slutar inte förrän ett jobb är klart. Alla flyttar från hus till hus har inneburit 48-timmars arbetspass, med eller utan man, tills flyttlådorna står tomma och hemmet inrett. Med det sagt är frågan om jag klarar den här striden högst oklar. För vad är målet? Att bli frisk!? Jag gillar inte medelmåttan och att kämpa för mer tid känns ospecifikt, för om jag ber om ett år så kommer jag vilja ha ett till då målet uppnåtts. Jag vill leva till 100! Jag kommer bli en tjusig dam i rullstol med rödmålade läppar och stora läckra bågar på glasögonen. Jag vann min match mot cancern och blev en gammal dam, blev läkare och fick gosa med mina barnbarn. Det är det enda godtagbara målet jag har. Är det för mycket att be om? Naivt? Jag var naiv som barn, ungdom, vuxen, men jag nådde alla de naiva målen. Jag tror jag väljer att vara det en gång till. Jag ska leva till 100.
Det blir DT-röntgen nästa vecka med svar den 15/5. Jag vågar inte tro att det blir ett bra resultat nu heller. Så jag ska se över mer radikala lösningar om det lutar mot försämringar igen. TCM är för mig en grund, så nu måste jag börja bygga mitt slott.
Jag älskar livet och alla ni som finns i det. Nu marscherar jag framåt och vetskapen om att ni finns vid min sida gör att den här kampen överhuvudtaget är möjlig.
