Idas Blogg!

29.01.2017

En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva! /viskade pappa i mitt öra stunden innan vi gick nedför trappen den 4:e oktober 2015. Sen gifte jag mig med min älskling.

En dag att minnas

Första bloggdagen någonsin!

Äntligen har jag börjat. Det blev en lång startsträcka då mina dagar redan är så fyllda med diverse aktiviteter och saker jag vill förverkliga. Men nu börjar saker och ting hända som jag även vill dela med mig om till er. Snart bär det nämligen iväg till Kina.

Dagsformen är sisådär.

Mina oregelbundna hjärtslag hade en förklaring visade det sig den där avgörande stunden hos min älskade onkologläkare Nisse, den 10:e Januari 2017, då vi bestämde att cytostatikan, den relativt "snälla" cytostatikan som så många tolererat länge, och som jag, bara efter 1,5 månader börjat reagera kraftfullt mot, inte kommer vara det som räddar mig den här gången.

Jag lämnade Nisse bakom mig. Vad gör jag nu då!? Halavenbehandlingen skulle ju hjälpa mig få bort det värsta! Och nu står jag här, utan plan.

Jag kraschade så klart. Det gör jag alltid då cancern har överhand och jag saknar en lösning. Röntgenplåtarna såg riktigt skräckinjagande ut i november och smärtan säger mig att det har blivit sämre sedan dess.

Kommer bröstcancern vinna nu? Kommer vår kamp leda mot sitt slut?

Juni 2010 togs bröstet bort. Två cytostatikabehandlingar tätt inpå det och sedan antihormonell behandling, Tamaxofen, som skulle få bort cancern för gott. Det var jag säker på.

Men augusti 2014 blev det inte så. Ett revben gick av utan påfrestning och utredningen gav resultatet "spridd bröstcancer". Snabbt blev tre tumörer elva och sedan fjorton, och i november såg röntgenplåten ut som en salami med stora och små tumörer på skelettet.

Min läkare, ja, han jag bara älskar, Nisse, sa att jag skulle vara glad att jag klarat mig utan cytostatika i 22 månader, att det är "nästan otroligt!" Så något hade jag ju gjort rätt. Alternativa metoder heter det, eller som jag gärna kallar det, komplementmetoden. För oavsett vad jag gör, så måste det vara mer än en sak som krossar min cancer. Mer än en sak. Det vet jag nu, jag är säker.

För fyra dagar sedan var smärtan i höften kraftfull. Det blir bara sämre tänkte jag medan jag febrilt sökte efter en lösning med mina föräldrar. Timtal ägnade jag åt läsning, sökande, namn, örter, PubMed, nya namn, mer namn, kolla upp, kolla upp, oj! Nu är den 03:00 och jag har redovisning i morgon! Skit! Vad var det nu vi skulle redovisa, ja, farmakokinetik, så var det, ska bara läsa klart det här, det var intressant... osv... dag nätter dag nätter... vart leder det...

Smärtan! Den är värre nu... Skriver till Nisse, ett sms, det gör jag nästan aldrig, bara när det gör omöjligt ont, eller när jag har en fråga. Det var båda den här gången. Torsdag, kanske hinner han fixa en strålning i höften före helgen, nu står jag inte ut längre, det gör ont! J-a cancer!! Jag skriver... skriver klart. Skickar. Då kom lösningen. Den som alltid fungerar! Fasta.

Det heter alternativa metoder. Men för mig, komplementmetoden. Den funkar alltid och det har den gjort den här gången med. Idag, fyra dagar senare, så gör inte höften ont längre. Eller visst, det gör den, men inte så att jag inte står ut.

Jag har också hittat en lösning till. Komplementmetoden. Den fungerar alltid och nu ska jag och mamma åka till Kina. Jag och alla mina fyra föräldrar hjälps åt, vi är ett bra team, alla bra på olika saker, och har sökt, ja, vi har sökt, skrivit och fixat mycket de senaste dagarna, ända sedan den där dagen jag lämnade Nisse bakom, den 10:e januari 2017. Och nu, ja nu har jag en lösning igen, en plan. Det känns bra. Den här bloggen kommer att handla om det. Om den här planen, den jag kallar plan A.

Tomas är min grund och barnen min anledning. Tillsammans fixar vi allt! Insamlingen är mitt hopp och är vad som gett mig möjligheten att söka och att åka. NI är mitt hopp! Tillsammans!

Det här kallar jag Plan A.